Killingarnas ankomst är en galen tid på året. Man kastas mellan sötchocker, rädsla, lycka och utmattning. Men vilken känsla det är när allt går bra. När killingen kommer ut, andas och ställer sig upp på vingliga ben. Fortfarande blind av fosterslem men ändå på bestämd jakt efter mjölk. Sen börjar den nyfiket upptäcka omgivningen med spännande höbalar (som går att hoppa på!) och andra getmammor (som också går att hoppa på!). När det blir för läskigt tvärvänder man och springer till mamma för att tröstdia. Efter några dagar är nervositeten som bortblåst och det är zoomies och galna killingstunt för hela slanten. De mer överbeskyddande mammorna springer förtvivlat efter med uppspärrade ögon och kan bara titta på när deras kära barn gör bakåtvolter från fönsterkarmen. Andra pustar ut och lunkar avslappnat iväg till de andra mammorna för att äntligen få lite egentid.
Veckorna innan förlossningarna är de blivande mammorna ordentliga runda och vill helst bara ligga och smaska hö hela dagarna. Då håller vi extra koll på dem, dels genom att vara i stallet oftare men också genom en kamera med ljud som är uppkopplad till mobilen. Det vi är uppmärksamma på är om någon get beter sig annorlunda än vanligt, vissa blir extra pratiga och verkar stressade och andra blir ovanligt tysta och drar sig undan.
När förlossningen börjar vill vi vara närvarande för att kunna ingripa om något går fel, som att killingen är felvänd eller har fastnat, vilket gällde flera av förlossningarna i år. När killingen väl är ute vill vi se att mammans instinkter kickar in och att hon börjar slicka rent killingen, då brukar det inte ta lång tid innan den efter några vingliga försök lyckas ställa sig upp och leta efter spenen. Att hitta den däremot är inte alltid lika lätt så då kan den behöva lite hjälpsam guidning. I de fall där killingen inte lyckas dricka mjölk själv mjölkar vi mamman i en nappflaska och flaskmatar eftersom det är avgörande att den får i sig råmjölken inom en timme. Sen försöker vi lära den att hitta spenen igen.
Det gäller att hålla koll de första veckorna så att killingen får dia och växer. I vissa fall kan mamman avvisa den eller så fattar den helt enkelt inte galoppen och då måste den givetvis flaskmatas så den får i sig näring. Det händer att en avvisad killing blir adopterad av en annan mamma och det funkar lika bra det! Huvudsaken är att det finns mjölk och kärlek att tillgå.
Nu är nästan alla killingar födda för året (64 killingar, 38 förlossningar) och trots en del ordentliga rysare har allt gått bra. Nu hoppas vi på att hitta nya fina hem till dem när de är leveransklara i april. Bockarna är fantastiska naturvårdare och perfekta för att röja upp sly och övervuxna marker! För att tinga killingar kan ni ringa eller maila oss.
